German 1805-1873 Franz Xaver Winterhalter Galleries German painter and lithographer. He trained as a draughtsman and lithographer in the workshop of Karl Ludwig Scheler (1785-1852) in Freiburg im Breisgau and went to Munich in 1823, sponsored by the industrialist Baron Eichtal. In 1825 he began a course of study at the Akademie and was granted a stipend by Ludwig I, Grand Duke of Baden. The theoretical approach to art of the Akademie under the direction of Peter Cornelius was unfamiliar to him, as in Freiburg he had been required to paint in a popular style. He found the stimulus for his future development in the studio of Joseph Stieler, a portrait painter who was much in demand and who derived inspiration from French painting. Winterhalter became his collaborator in 1825. From Stieler he learnt to make the heads of figures emerge from shadow and to use light in the modelling of faces. He moved to Karlsruhe in 1830 with his brother Hermann Winterhalter (1808-92), who had also trained with Scheler and had followed him to Munich.  Related Paintings of Franz Xaver Winterhalter :. | Roman Genre Scene | Elzbieta Branicka, Countess Krasinka and her Children | Barbara Dmitrievna Mergassov Rimsky Korsakova | Queen Victoria | A Swiss Girl from Interlaken |
Related Artists:
Louis Le Nain
1593-1648 French Louis Le Nain Gallery French family of painters. Antoine Le Nain (b Laon, c. 1600; bur Paris, 26 May 1648) and his brothers Louis Le Nain (b Laon, c. 1600; bur Paris, 24 May 1648) and Mathieu Le Nain (b Laon, c. 1607; bur Paris, 26 April 1677) lived together and shared a studio in Paris. Since the studio was headed by Antoine, he is assumed to have been older than Louis. The brothers reputation rests on a number of paintings signed Le Nain, on the basis of which other paintings (but no drawings) have also been attributed to them. None of the signed paintings bears a Christian name, and there is no secure way of attributing works to the individual brothers, although many attempts have been made. Eighteenth-century sale catalogues, fearful of anonymity, effectively chose from the three names at random. Since the writings of Witt (1910) and Jamot (1922) in particular, it has been habitual to ascribe small paintings on copper to Antoine, and austere, larger peasant scenes to Louis. This division of hands will be found in almost all the subsequent literature on the artists, although it must be stressed that there is no evidence at all to support it. Great efforts have also been made to identify works by Mathieu, since he survived his brothers by nearly 30 years and presumably continued to paint after their deaths in 1648. However, no such activity after 1648 is securely documented, and none of the surviving works bears a date later than 1647; and the arguments for a separate Mathieu oeuvre, though cogent, should not be regarded as conclusive. The outstanding feature of the work of the Le Nain brothers, and the basis of their celebrity since the mid-19th century, is the artists treatment of the poor.
Morgenstern, Christian
German, 1805-1867 German painter. After training from 1824 with Siegfried Bendixen (1786-1864) in Hamburg, he studied at the Kunstakademi in Copenhagen in 1827 and made sketching trips to Sweden and Norway. He then settled permanently in Munich. He was influenced in particular by 17th-century Dutch painters, notably Jacob van Ruisdael, the Copenhagen plein-air painters, the emerging Norwegian landscape school and the early Realist painters working in Munich, such as Johann Georg von Dillis. Morgenstern explored objective, pure landscape painting with intimate motifs in such works as Beech-tree Trunks in Fredericksdal near Copenhagen (1828; Hamburg, Ksthalle). He also painted scenes combining closely rendered foreground details with extensive,
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.